I min research har jag den senaste tiden lagt märke till en överväldigande närvaro av tyg, veckat tyg, och särskilt illusionen och användningen av trompe-l'œil-teknik för att måla tyg eller textilier. Tekniken ger illusionen av verklighet och ger en unik dimension av djup och textur till konstverket. Tyget, som gärna är en glansig satin eller plush sammet ser ut som om det vore närvarande i rummet och kunde vidröras.Du vet inte vad draperiet döljer, du står på andra sidan. Kanske är det motsatsen till alla porträtt, en flykt från exponeringen i sociala medier, en känsla av att gömma sig, stänga av mobilen och vara off-line. Det draperade tyget, som den figurativa motsatsen till porträttet. Louise Giovanelli Prairie, 2021Manchester baserade konstnären Louise Giovanellis målningar av veckade ridåer och gardiner förvandlar måleri till en reflektion över representation. Hennes hemliga, intimt utförda verk skapar ett repetitivt visuellt språk genom subtila variationer i ljus och skalor.Louise skapar i sitt arbete med texturer och materialitet en spänning mellan verklighet och abstraktion, där betraktaren lockas att förlora sig i målningarnas illusioner. Hennes verk väcker en undran över gränsen mellan det verkliga och det föreställda. Är showen slut, eller ska den snart börja? We go together, 2023, oil on cotton mix, Photography: Daniel JackontPå Studio West Gallery i London ställde Florence Reekie nyligen ut sina målningar av draperade tyger. Inspirerad av sitt intresse för oljefärgens materialitet och lyster, omformar Florence Reekies detaljerade verk rollen av draperi i målningen, med skimrande draperade tyg, händer elegant inneslutna i silkeshandskar eller satin band som ser ut att ha har kastats iväg. Istället för att placera tyget som bakgrund, använder Reekie det som en slags slöja eller rustning för kroppen. Detta sker i dialog med samtida mode och en komplex förståelse av vår egen identitet. “Poem in the dark about sadness/filíocht faoi bhrón, as an dorchadas” av Richard MaloneJag tänker även på modedesignern Richard Malones verk “Poem in the dark about sadness/filíocht faoi bhrón, as an dorchadas” är en slående mobil installation som fyllde Royal Academys Central Hall under förra årets Summer Exhibition. Verket bestående av korsande stålbågar där mörkblått tyg var noggrant draperat. Skulpturen är sydd på plats, för hand. Alla sömmar är osynliga, han ville visa på att den typen av arbete är osynligt. De som arbetar i fabriker där kläderna tillverkas syns aldrig, de är dolda bakom tygvecken. Take over Jeddah. Draperat hus. Photo: Karina Perez Spritze, Rhose Studio Tankarna för mig vidare till den hypade Andrés Reisingers renderingar där han skickligt AI-draperar hus med långa böljande tygstycken, nyligen var han inbjuden till Jeddah i Saudi Arabien där han draperade hus i verkligheten, kanske en hyllning till Christo och Jeanne Claude's konstverk. Fönster i Venedig av epicdecordkJag ser det som en renässans för de böljande textilierna i hemmet, stora draperade dukar, släpande draperier och gardiner, kanske även längs hela väggar. Många meter för långa, jag tänker high-shine satin, volanger, moiré, spets och tofsar. Home of Hai dinner
